A life far from perfection

Ikväll är det fest. Ps bästa kompis flickvän fyller år, ett i raden av alla 30-årskalas som vi sprungit på den senaste tiden. Jag har absolut ingen lust att gå dit. Känner istället för att dra på mig min mysdress och raggsockar och tillbringa kvällen i soffan tillsammans med lillprinsen. De flesta ur vår bekantskapkrest kommer vara där ikväll, människor som jag i måga fall känt i minst 10 år, och ändå känner jag mig så totalt ointresserad av att vara där. Visst, de är alla trevligan och så, men det är ingen av dem som jag bryr mig om på riktigt utan mest såna människor som man drar på det där trevliga ansiktet inför. Ni vet, en kram, "hur är det?" och så lite kallprat om ingenting. Får några år sedan hade jag sett kvällens tillställning som något självklart. Jag hade dragit på den perfekta klänningen över, den då, perfekta kroppen, slagit på det perfekta leendet och spelat min roll som den strålande lilla frun inför alla. Men nu känns det inte lika självklart. Varför ska jag vara där när jag inte alls känner för det, när jag istället kan spendera en kväll ensam tillsammans med den viktigaste lilla personen i världen, min fantastiske lille son?