A life far from perfection

Ikväll är det fest. Ps bästa kompis flickvän fyller år, ett i raden av alla 30-årskalas som vi sprungit på den senaste tiden. Jag har absolut ingen lust att gå dit. Känner istället för att dra på mig min mysdress och raggsockar och tillbringa kvällen i soffan tillsammans med lillprinsen. De flesta ur vår bekantskapkrest kommer vara där ikväll, människor som jag i måga fall känt i minst 10 år, och ändå känner jag mig så totalt ointresserad av att vara där. Visst, de är alla trevligan och så, men det är ingen av dem som jag bryr mig om på riktigt utan mest såna människor som man drar på det där trevliga ansiktet inför. Ni vet, en kram, "hur är det?" och så lite kallprat om ingenting. Får några år sedan hade jag sett kvällens tillställning som något självklart. Jag hade dragit på den perfekta klänningen över, den då, perfekta kroppen, slagit på det perfekta leendet och spelat min roll som den strålande lilla frun inför alla. Men nu känns det inte lika självklart. Varför ska jag vara där när jag inte alls känner för det, när jag istället kan spendera en kväll ensam tillsammans med den viktigaste lilla personen i världen, min fantastiske lille son?

Här hemma är dagisdebatten het just nu. Vi försöker helt enkelt komma fram till var Gustaf ska gå på dagis i höst, hur mycket eller om han över huvud taget ska vara på dagis alls. P som växt upp med sin hemmavarande mamma är, för att uttycka det milt, skeptisk mot hela barnomsorgspparaten och ser helst att Gustaf får stanna hemma så mycket som möjligt. Jag, som bara haft positiva upplevelser av de dagmammor som jag tillbringat en del av min uppväxt hos (även om min mamma var hemma mycket när jag var liten också), tycker att det kan vara ganska utvecklande för en liten att få träffa andra barn och inte hänga mamma i kjolarna hela dagarna. Sen är det ju det här med jobbet. För jag vill ju jobba mer i höst, men hur mycket? Tanken att lämna bort lilleman på heltid får mig nästan gråtfärdig, och eftersom vi inte ekonomiskt behöver två heltidslöner så finns det ju ingen mening med att jag ger mig in i ekorrhjulet av heltidsjobb och dagishämtning än på ett tag. Runt omkring mig har redan jämställdhetskorparna börjat kraxa, vet jag verkligen vad jag ger upp, heltidslön, sjukpenningsdagar, pensionsinbetalningar, "Gustaf har väl en pappa också, han kan väl vara hemma mer i höst". Men jag låter dem kraxa och ger mig inte in i diskussionen. Jag orkar inte bli den där perfekta mamman som bollar karriär med välskötta barn och ett perfekt förhållande, den perfekta mamman som alltid har det dåliga samvetet gnagande i bakgrunden. Jag vill om några år kunna se tillbaka på Gustafs första tid och minnas allt det vi gjort tillsammans och njuta av att jag har fått vara med om alla hans små framsteg i livet. Pensionsinbetalningarna tar vi hand om på annat sätt, jämställdhetskorparna kan i alla fall där vara lugna.

Skulle ju egentligen åkt och hälsat på mina föräldrar men eftersom mamma dragit på sig en förkylning blev det att hänga hemma istället. Nu sover änltligen lillsnutten efter en mycket lång dag, full av gnäll och skrik. Hittade anledningen nu ikväll: två stora, fina tänder som trängt fram i överkäken. Precis som sin mor måste han avsky att ha tandvärk, men vem gör egentligen inte det?

Nu sitter jag här och njuter i min ensamhet (ja, maken ligger bara i vardagsrumssoffan, 20 meter bort) med ett gott glas vin och brieost. Som sagt: här blir det inga fåninga nyårslöften och förlorade kilon :).

Ja, jag vet, inte den mest originella rubriken då snön antagligen vräker ned över stora delar av Sverige idag. Men ändå, det är snö som jag och lillkillen ser när vi tittar ut genom fönstret. Efter några dagar med riktigt hög feber är junior nu lite bättre, men dagen ska ända tillbringas inomhus med soffhäng och mys i sängen. Disk och tvätthögar får vänta, idag tar vi det bara lugnt och njuter av att få vara tillsammans!

Häromdagen inledde vi ju alla ett nytt år, ett nytt år betyder ju ofta nya förväntningar. Min önskan för det nya året är att alla ni som lovat att börja banta, träna, lära er något nytt, avancera i karrären etc. har avgett det löftet för er egen skull, för ert eget välbefinnande. Själv stod jag på tolvslaget och funderade på om jag skulle lova mig själv att gå ned några kilo. Graviditet och hemmaliv har lämnat sina spår över midjan och rumpan. Men efter någon minuts funderande blev min slutsats att jag inte behöver gå ned ett enda gram. Jag är inte ohälsosamt stor  och tycker någon att min bakdel ser fläskig ut i jeansen behöver de ju bara vända bort blicken. Min bakdel tillhör mig och ingen annan!

Ja, det är just vad det här är...och jag som lovat mig själv att aldrig blogga igen sedan min gravidblogg totalt havererade. Men nu är vi här i alla fall, det kliade helt enkelt för mycket i fingrarna för att jag skulle låta bli. Det kan ju också ha att göra med att min föräldraledighet ger mig mycket tid att fundera över stort och smått i tillvaron, tankar som det vore synd att inte spara för eftervärlden.

Nu är det här inte bara en helt vanlig mammablogg, även om min son såklart kommer få sin beskärda plats såklart, utan främst en blogg om ett livsval: att våga vägra den eviga strävan mot perfektion och fullkomlig lycka som ständigt pågår runt omkring mig och som jag också varit en del av. Att våga inse sina brister och omfamna dem istället för att låtsas som att de inte fanns, att våga inse sina begränsningar och inte gå miste om allt det underbara i livet bara för att man försöker uppnå en ouppnåbar bild av sig själv som den fullkomliga kvinnan. Ni vet, hon som kan allt. Som är smal, snygg, duktig på jobbet, har en strålande karriär, en underbar man, väluppforstrade, vackra barn som hon på något sätt har massor med tid med, ett strålande rent och välinrett hem, ja, helt enkelt hela paketet! Henne vill jag inte vara! "Idiot", tänker säkert hälften av er och lämna mig på en gång, "kanske lite tänkvärt" tänker resten av er och fortsätter läsa.

En varning måste dock utfärdas: bilder på ett ofullkomligt, stökigt hem, tvätthögar, smutsiga bilar och kanske även en sladdrig kropp då och då kommer att publiceras.  Känsliga läsare varnas.