Dagisdiskussionen
Här hemma är dagisdebatten het just nu. Vi försöker helt enkelt komma fram till var Gustaf ska gå på dagis i höst, hur mycket eller om han över huvud taget ska vara på dagis alls. P som växt upp med sin hemmavarande mamma är, för att uttycka det milt, skeptisk mot hela barnomsorgspparaten och ser helst att Gustaf får stanna hemma så mycket som möjligt. Jag, som bara haft positiva upplevelser av de dagmammor som jag tillbringat en del av min uppväxt hos (även om min mamma var hemma mycket när jag var liten också), tycker att det kan vara ganska utvecklande för en liten att få träffa andra barn och inte hänga mamma i kjolarna hela dagarna. Sen är det ju det här med jobbet. För jag vill ju jobba mer i höst, men hur mycket? Tanken att lämna bort lilleman på heltid får mig nästan gråtfärdig, och eftersom vi inte ekonomiskt behöver två heltidslöner så finns det ju ingen mening med att jag ger mig in i ekorrhjulet av heltidsjobb och dagishämtning än på ett tag. Runt omkring mig har redan jämställdhetskorparna börjat kraxa, vet jag verkligen vad jag ger upp, heltidslön, sjukpenningsdagar, pensionsinbetalningar, "Gustaf har väl en pappa också, han kan väl vara hemma mer i höst". Men jag låter dem kraxa och ger mig inte in i diskussionen. Jag orkar inte bli den där perfekta mamman som bollar karriär med välskötta barn och ett perfekt förhållande, den perfekta mamman som alltid har det dåliga samvetet gnagande i bakgrunden. Jag vill om några år kunna se tillbaka på Gustafs första tid och minnas allt det vi gjort tillsammans och njuta av att jag har fått vara med om alla hans små framsteg i livet. Pensionsinbetalningarna tar vi hand om på annat sätt, jämställdhetskorparna kan i alla fall där vara lugna.
Kommentarer
Trackback
